It Can´t Be True-Kapitel 11

Förra kapitlet

-Ja,du har ett eget badrum.svarade han som om det var en självklarhet.Och förde in mig i ett stort rum.

 Caitlin               Christian             Ryan                     Chaz

Badrummet var enormt!Nästan lika stort som mitt rum i Sverige!

-Oh My God!var allt jag fick fram.

-Japp jag vet,det är ganska stort.Men mitt är större!flinade Justin bakom mig.

-Det här räcker gott och väl för mig.svarade jag chockat.

Sedan hörde jag en sms-singnal.Det var Justin´s mobil,vem annars?

-Vem är det?frågade jag nyfiket.

-Ryan,han undrar när jag kommer.

-Ska du till honom du?

-Japp,tänkte gå över dit nu,men måste ju fråga mamma först.svarade han och flinade ännu en gång.

Sedan gick han ner för trappan och jag hörde honom ropa på Pattie.Men efter 10 sekunder kom han springandes upp för trappan igen.

-Ska du med?frågade han.

-Till?

-Ryan!svarade han som om det var självklart.Och det var det ju faktist.

-Är det bara han där?

-Nej,det är Ryan,Chaz,Caitlin och Christian.Och säkert Ryan´s föräldrar också.

-Nja....ganska feg som jag är när det gäller att träffa nya människor tvekande jag på trappsteget.

-Kom igen det är klart du ska med!tjatade Justin.

Och utan förvarning tog Justin tag i min hand och drog mig ner för trapp och ut genom dörren och stannade inte förrän vi stod utanför en dörr ungefär en halv kilometer bort stannade han.Han plingade på dörren och man kunde hör hur några sprang ner för en trappa med tunga steg och slogs om vem som skulle öppna dörren.

-Tja bro!skrek en ganska lång kille.

-Tjabba brother!skrek en annan som var ännu längre.

-Tja!svarade Justin och gick in för att ge dem en kram.

Jag såg att bakom dem stod det en ganska kort kille i ungefär 14års ålder och en ganska lång tjej som var minst 16.De fick också en kram innan Justin ställde sig bredvid mig igen och sa:

-Ryan,Chaz,Caitlin och Christian,det här är Frida!

Alla kollade på mig och log och jag log tillbaka.

-Hey Frida.sa tjejen som jag tror hette Caitlin.

-Hey.svarade jag tillbaka som inte vågade säga så mycket mer.

De andra killarna nickade en sån där kill-nick med huvudet och släppte sedan in oss.

-Så Frida gillar du att spela Car-xbox?frågade Christian nyfiket.

.Eh,jag har aldrig spelat det förut.erkände jag tyst.

Han bara stod och gapade åt mig.

-What?! Har du aldrig spelat Car-xbox?!

-Nej,vet inte ens vad det är.

-Du är galen!utbrast Christian chockat.

Jag flinade lite innan Justin räddade mi från samtalsämnet.

-Var är dina föräldrar Ryan?

-De skulle åka och handla och sedan hem till er.svarade Ryan med en väldigt mörk röst.

Vad blev väldigt chockad för den lät så mörk med skilnad från typ en minut sen.Jag märkte inte att jag stirrade på han innan han kollade på mig och sa:

-What? inte på ett drygt sätt utan på ett roat sätt.

-Inget.svarade jag snabbt,men Chaz tror jag han hette hade redan listat ut vad jag blev så chockad på för han sa:

-Jag vet han kan ändra sin röst jättemycket på bara en minut.

Ryan,Justin,Caitlin och Christian vände sig om och flinade innan vi kom in i ett stort rum med blåa tapeter.Jag förståd att det var Ryan´s rum för det såg ut som ett sånt därt typiskt kill-rum.Vi gick in och satte oss på den enorma sängen och sedan började alla fråga frågor om både Sverige  och mig.Till och med Justin.Jag frågade också dem massor av frågor och så höll det på i ungeför en timme innan någon knackade på dörrren.

Inte så lång kapitel men det får duga.Komentera gärna om ni vill<3 Ha det bäst!  

                             It Can´t Be True-Kapitel 10

Förra Kapitlet

Men Justin tog tag om min haka och vände tillbaka mitt huvud till honom och viskade:

-Du behöver inte skämmas för mig.och log sedan ett lugnt leende.

         Badrum                    Stor bil                  Deras hus 

Jag tyckte det var väldigt pinsamt men log tillbaka och sa:

-Jag kan inte hjälpa det.

Han kollade på mig med sitt lugna leende och sa:

Eh,det gör inget,du är bara gullig när du rådnar.

Jag blev alldeles tyst och rådnade ännu mer förstås.Men som tur var så blev vi avbrutna av att Nathalie frågade om hon och Justin kunde byta blatts.Justin nickade och jag pusstade ut.Tack och lov att Nathalie räddade mig!Nathalie tittade på mig och log.Sen började vi prata om allt mellan himmel och jord och tillslut var vi framme.Oj vad tiden har gått fort!När Nattis och jag skulle gå ur planet blev jag stoppat av Kenny.

-Ni var väldigt tysta.sa han med en busig röst.

Jag nickade till svar och han började genast att skratta.Vi gick ut på parkeringen där vi skulle bli hämtade av en bil som Justin hade beställt.det var kanska lyxigt att ha en bror som var kändis ibland.....

-Hello Kanada!skrek jag för full hals när vi hade kommit ut på barkeringen.

Jag hörde bakom mig att de andra skrattade.Jag kollade bak och mycket riktigt.De stod som på en lång rad och skrattade.

-Du är bra på att skrika.fick jag berömande av Scooter.

-Ja du vet,det kanske är en gåva.svarade jag lite halft drygt.

Och han började skratta ännu mer.När vi skulle sätta oss i den stora bilen så kom det en kamera-blickt rakt på mig.Jag kollade bak och såg en papparazzi som stod och försökte fota mig.Jag blev välldigt förvånad för jag trodde absolut inte att de skulle ta kort på normala mig när Justin BIeber stod en halv meter bakom mig!Pattie såg mig reation och sa:

-Alla i hela världen är så nyfikna på dig,hur du ser ut och vem du är.

Jag kollade konstigt på henne och hon förklarade att ingen har sett mig förut och att de är väldigt nyfikna på vem Justin BIeber´s lillasyster från Sverige är.

jag nickade som svar och Pattie log.Under hela bilresan som ungefär tog 30 minuter berättade Justin vad allting var och vad de olika plattserna hette och så vidare.Och det var kanska interessant.Och tro mig,det kändes som om han kunde hela Kanada!Han var välldigt duktig på att berätta.När vi kom fram till ett stort hus som hade 2 våningar stannad bilen och vi klev ut.Jag bara stod och gapade.Kunde man verkligen ha råd med ett sånt här stort hus!Och jag fick genast svar på frågan.Det var ju faktist Justin BIeber som bodde här.Såklart att han hade råd!Han var ju den typ den kändaste tonårskillen i hela världen!Justin kunde tydligen inte vänta på att jag skulle samla mig utan drog med mig in i det stora huset.Och det var stort som ett slott!Det kändes iallafall som det.Justin visade mig alla rum som fanns.Och tro mig,det var inte några!Tillslut kom vi fram till ett ganska stort rum med ljusbruna tapeter och en enorm garderob.

-Så,det här är ditt rum.sa Justin och pekade in i rummet.

-Menar du allvar?Får jag ett eget rum?

-Klart du får.Det här rummet tillhör ju dej.svarade han och lät väldigt bestämt.

-Eh okej.Det var inte så litet.stammade jag fram.

-Nej,inte mot skillnad från ditt rum i Sverige.svarade han

-Kom så ska du få se ditt badrum!

-Mitt badrum?

-Ja,du har ett eget badrum.svarade han som om det var en självklarhet.

Och förde in mig i ett stor rum.

Kunde inte skriva mer nu för klockan är så mycket men hoppas att det blev bra iallafall.Komentera gärna vad ni tycker!<3  

                                 It Can´t Be True-Kapitel 9

Förra kapitlet

"Everything will be okey in the end,if it´s not okey it´s not the end" och "everything will be alright"

      Flygplan                         Nathalie               Justin

Jag vaknade av att någon höll på att skaka på mig.Jag öppnade trött ögonen och möttes av Justin som stod lutat mot min säng och flinade.

-Godmorgon sömntuta.log han

-Mm visst,godmorgon.svarade jag trött.

Han skrattade till och sedan slet bort mig täcke på en sekund och jag kände en kall vindpust blåsa över mina bara ben.Eftersom jag bara sov i min stora Edward-tröja.

-Vad gör du?Ge de tillbaka!muttrade jag ganska högt.

-Nopp.Du ska upp nu med detsamma.Vi andra är redan klara.jag hörde att han fösökte låta allvarlig men lyckades inte och började flina.

-haha jättekul.sa jag sur och började knuffa ut honom från rummet men han var väldigt bestämmd att han skulle stå kvar.

-Jag ska byta om.sa jag som en förklaring.

Han tittade mystiskt på mig men sa sedan:

-Lova!

-Ja, jag lovar.svarade jag.

-Okej,jag kommer in här om tio minuter och då måste du vara klar.sa han varnande och gick ut genom dörren.

Tio minuter!Oj,det betyder att jag måste skynda mig!Jag tog snabbt på mig en par jeans,ett line och ett par strumpor.Precis när jag var klar öppnades dörren och Justin kom in med ett brett flin.

-Du är klar!

-japp,visst är jag duktig.

-Mm väldigt duktig.svarade han med en retsam röst.

Jag tog genast upp en kudde och sicktade den rakt på han ansikte.Men Justin var väldigt snabb och han faktist fånga den innan den hade hunnit träffa.

-Miss.flinade han retsamt och gick ut.

Jag lät honom bara gå ett par meter innan jag sprang efter honom.han kollade chockat på mig och log.

-Så du är inte lika arg längre?frågade han försiktigt.

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag glömmt bort allting.Och Justin verkade vara en snäll kille....men ännu är han inte förlåten!

-Kanske inte lika arg men jag gillar dig inte som om du var min bror.svarade jag.

-Men jag är din bror och man ska förlåta familjen.svarade han tyst.

Han verkade lite ledsen....jag kollade upp på honom och såg att han ännu en gång hade tårar i ögonen.

-Men jag kommer säkert över det snart.suckade jag och justin log lite smått åt mig.

Vi gick tillsammans in i köket och jag märkte hur alla stirrade på mig när vi kom tillsammans.de trodde kanske inte att jag skulle gå med Justin...

-Hej.sa Patricia eller pattie som alla säger och log lite.

-Hej.svarade jag och förökte le lite men jag tror att det blev ett kanska stort flin för Pattie log större.

                              Framspollat till flygplatsen

Vi satt och väntade på att Jonas och Nathalie skulle komma.Det tog säkert tio minuter innan de kom.Jag sprang fram till henne och gav henne en stor kram.Sedan gick vi tillbaka till de andra så att Nathalie kunde hälsa på Pattie,Jeremy,Justin,Kenny och Scooter.Hon skakade han med alla och sedan gick vi till vårat flygplan som nu hade ropats upp.Nathalie och jag fick tyvärr inte sitta bredvid varandra eftersom alla andra hade bestämt att jag skulle sitta bredvid Justin.Men som tur var så satt hon framför oss.Och Justin lovade att hon skulle få sitta bredvid mig en liten stund efter att vi hade startat.när vi skulle starta hade jag minst 100 fjärilar i magen eftersom jag aldrig har flygit förut.Jag tror Justin märkte hur spänd jag var för han satt och flinade åt mig exakt hela tiden.Det var ärligt talat lite pinsamt.

-Är du nervös?frågade han retsamt.

-ja,du vet jag är inte van vid  att flyga hela jorden runt som en annan person är....svarade jag och kollade menande på honom.

Hans flin blev bredare och sedan började han skratt.Efter säkert fem minuter var han klar.Sedan ropade kaptenen att planet skulle lyfta och jag knep ihop ögonen.Jag hörde att Justin började skratta lite lågt och sedan sa han:

-Om du blir väldigt rädd kan du få hålla mig i handen.

Jag öppnade inte ögonen men skakade på huvudet.

-Nej tack.

Kaptenen ropade ännu en gång att att planet var på vär att lyfta och jag satt på hel spänd och kände hur planet började lyfta.Jag tyckte att det var ganska läskigt men vågade inte fråga Justin om jag kunde få hålla i hans hand....

Jag öppnade ögonen och såg att Justin satt och kollade på mig.Sedan log han lite och öppnade sin han åt mitt håll.Jag satt och stirrade på den i ungeför 3 sekunder innan jag tog ett fast grepp om den och kollade snabbt ut genom fönstret för att jag skämdes så mycket just då.Men justin tog tag om min haka och vände tillbaka mitt huvut till honom och viskade:

-Du behöver inte skämas för mig.och log sedan ett lugnt leende.

Hoppas att ni gillade kapitel 9! Komentera gärna vad ni tycker<3 Och förlåt för att jag inte har lagt in nått inlägg sen i onsdags men min lapptopp har typ gått sönder och hos min pappa så kan man inte skriva inlägg.Men nu är jag hos mamma så nu kommer inläggen att funka normalt tror jag.Puss<3

It Can´t Be True-Kapitel 8

Förra kapitlet

Och när jag har öppnat dörren förstår jag att problemen bara har börjat.För där står....

       Justin                                 Text                            Text

Justin.Inte bara Justin.Utan Justin Drew Bieber!

-Hi.säger han och ler lite smått.

Jag ignorerar honom totalt.

Jag är ju precis inte glad på honom.När jag går in i köket ser jag att Patricia,Jeremy,Scooter och Kenny sitter i soffan.Och Karin på en stol.När jag kommer in tittar de på mig och ler.Men jag ler inte tillbaka.Istället går jag raka vägen in till mitt rum och stänger dörren.Vad i hela världen gör de här?! I mitt hus!? Jag sätter mig i sägen och kan inte hålla tillbaka tårarna.Dem rinner sakta nerför mina kinder.Men när jag sitter där och gråter hör jag fotsteg till rummet och utan att knacka kommer Justin in i rummet.

-Varför gråter du?frågar han.

Utan att svara på hans fråga fräser jag:

-Vad vill du?

Han kollar på mig med en sorlig blick men sen säger han:

-Okej,du har en anlednign till att vara arg på mig.Och jag vet att vi har svikit dig....

-Svikit? Ni har förstört migg liv.Hur kan man ljuga för någon i 12 år?Och specielt du.Du har ju ljugit för alla i hela världen!

-Det var inte meningen!

-Vadå inte menignen?nu började jag bli riktigt irriterad.

-Det här var inte meningen att hända,du skulle bara vara borta ett tag,men det blev längre och längre tid.

-Jaha och varför då?

-Inte vet jag!

Det såg ut som att Justin hade fått tårar i ögonen.Hans (jag ska inte ljuga) fina ögon var alldeles fulla av tårar.Och sen kunde man se några tårar sakta rulla nerför hans kinder.

-Varför gråter du? frågade jag förvånat

-För att allting blev fel! Fast allting skulle bli bra.

-Vad menar du med bra?

-Ja,att du inte skulle bli ledsen....

Vadå inte bli ledsen? Är han säker på att han inte är sjuk?

-Jaha,förlåt då men då måste jag tyvärr bryta dina planer.säger jag rätt drygt.

-Förlåt....För allt som jag har gjort.han ser rätt ledsen ut och kollar ner i golvet.

Sen kollar han upp på mig och sätter sig bredvid mig i sägen.

-Men vi har en plan.säger han.

-Vadå en plan? frågar jag oförstående.

-Du ska följa med oss till Kanada imorgon.För att umgås med oss.Vi ska bara ha det kul och göra roliga saker.

-Va? Han måste skämta!Skulle jag följa med till Kanada för att umgås med dem.Ska jag vara ensam?!

-Själv?! frågar jag.

-Nej självklart inte! Din farbror Jonas ska med och hans dotter, Nathalie tror jag hon hette.

Jag bara satt och stirrade på honom.Var han sjuk!?Jag trodde inte på honom så jag var tvungen att gå och fråga Karin.

-Ska jag till Kanada? frågade jag.

-Ja,vi tänkte att det kunde vara kul för dig att lära känna din riktiga familj.svarar hon glatt.

Jag bara stirrade på henne också.Hon kunde inte vara seriös.Justin som nu hade kommit ut ur mitt rum flinade lite åt min min.Jag kollade argt på honom tillbaka.

-Och när planerade ni det här?frågar jag istället.

-För ungeför en vecka sen.svarar Karin och ler.

-Så du får packa dina saker nu och sen gå och lägga dej.lägger hon till.

-Och var ska dem ta vägen.frågar jag henne och pekar menande på Patricia,Jeremy,Kenny och Justin.

-De ska sova i vårt vardagsrum.svarar hon obekymrat.

-Är du galen?! Dem är ju främlingar!skriker jag till.

-Nej de är inte alls främlingar.Jag har pratat med dem ganska mycket nu och när du var liten kom de och hälsade på.

Jag kollar på henne med en förvånad blick.

-Så gå och packa nu så du kan åka imorgon.

Utan att säga ett ord till går jag in till mitt rum och tar fram min stora väska.Inte förän jag har packat klart kommer jag på vad jag håller på med.Ska jag,Frida Emma Petterson åka till Kanada imorgon?Ja,det är sant det ska jag.Ärligt talat så känns det ganska bra eller ganska kul.Jag ska åka till Kanada med Jonas och Nathalie! Minuset är ju att jag ska vara mest med Justin,Patricia och Jeremy för att jag måste lära känna min riktiga familj.På kvällen låg jag i sängen och tänkte på allt som har hänt.Och jag kom också på en sak som Hanna hade sagt till mig precis innan jag skulle gå:

"Everything will be okey in the end,if it´s not okey it´s not the end" Och "Everything will be alright"

Hoppas att ni gillar kapitel 8! Komentera gärna vad ni tycker<3

It Can´t Be True-kapitel 7

Förra Kapitlet

PS.När jag hade fått reda på "det" var min första tanke:

"It can´t be true" I hate my life.

        Jeremy                       Patricia             
      Justin

När jag vaknade nästa morgon var det lördag.Jag bestämmde mig för att det var bättre att få svar på alla mina tusen frågor än att försöka gissa.Så jag klampade ut till köket och ställde mig framför Karin.

-Jag vill veta allt.sa jag sur.

Karin kollade på mig en lång stund och men nickade sedan och kollade på stolen bredvid henne.Jag förstod direkt att hon ville att jag skulle sätta mig bredvid henne.Så jag suckade och satte mig ner.

-Det började med att din mamma Patricia och pappa Jeremy inte hade så mycket pengar.De fick slita hårt för att få pengar till din storebror.Men pengarna räckte inte till så dem var tvungna att ge bort dej.Du var väldigt mager då,man kunde se revbenen.Alla tyckte så synd om dig.Så Patricia och Jeremy gick med på att ge bort dej till en familj som hade råd.Dem ville inte att du skulle sväla såklart.

Jag bara satt och stirrade på henne.Jag har en i min klass som är ett Justin Bieber fan och har sagt några gånger att Justin´s mamma heter Patricia och att hans pappa heter Jememy.Kan jag verkligen vara Justin Bieber´s lillasyster?Nej,det kunde väl jag inte vara,Tova (min klasskompis) har sagt att Justin är ända barnet.Så det kan inte vara sant.Men jag var bara tvungen att fråga:

-Var bor min riktiga familj?

-Eh.....I Kanada.svarade mamma osäker som vet att Tova är värdens JB-fan.

-Och vad heter min bror?frågade jag irreterat.

-Eh........mm Justin.svarade hon tyst.

Jag flög upp för stolen som välte med ett brak.

-Va?! Du kan inte sitta här och säga att min mamma är Patricia Mallette,min pappa är Jeremy Bieber och min bror är Justin Bieber!Den världs-kända tonårskillen!

-Jo,det är sant.svarar Karin lite halft tyst.

Jag kan inte ljuga,jag blev väldigt förbannad på Patricia,Jeremy och specielt på Justin! Jag menar,hur kan man ljuga för alla sina fans?Gud va taskigt! Jag hade ingen anning om vad jag skulle göra nu.Så jag bestämde mig för att gå hem till Hanna och prata med henne.Hon skulle säkert förstå hur jag kände mig.

-Vart ska du? frågade Karin mig när jag var påväg ut.

-Hem till Hanna.Den som inte ljuger.svarade jag irreterat och smällde igen dörren.Jag plingade på Hanna´s hus och gick in.

-Hallå! ropade jag när jag kom in.

-Frida!? hörde jag Hanna ropa förvånat från vardagsrummet.

-Yes! That´s me! svarade jag.

Ena sekunden stod jag ensam i hallen och i andra sekunden vart jag överfallen av en stor kram.

-Gud vad jag har saknat dej!

-Jag har saknat dej också Hanna.

Vi gick in till Hanna´s rum och jag berättade allt som har hänt och Hanna avbröt mig inte en ända gång utan lät mig tala till punkt.När jag var klar satt hon bara och gapade.

-Va!? Så han (Justin) har ljugit för typ hela världen?!

-Japp.Det verkar så...svarade jag trött.

-Oh My Gud!

Hanna och jag satt och pratade i hela dagen.Bara pratade om allt mellan himmel och jord.Det var så skönt att inte behöva hålla allting inne längre.Utan ha någon att prata med.Men när klockan var halv 7 bestämmde jag mig för att det var dags att gå hem.Vi sa hejdå och jag lovade att jag skulle komma till skolan imorgon.Hanna tjatade fruktansvärt mycket på mig att komma tillbaka.Så jag hade inget val.Och jag tänkte att nu är nog alla problem slut. Men precis när ska svänga in på våran avfart ser jag en stor,svart bil stå parkerad där.Jag ställer cykeln i cykel-stället och öppnar dörren.Och när jag har öppnat dörren förstår jag att problemen bara har börjat.För där står.... 

Oj! Vem är det som står där? Ja,det får ni veta i nästa kapitlet.Komentera gärna vad ni tycker.(Om ni vill) Ha det bäst!<3

Ps.Nästa kommer imorgon tror jag.<3

   Frida ledsen             gråter/tårar               Vad Frida tycker

It Can´t Be True-Kapitel 6

Förra kapitlet

Mamma,pappa,Daniel och Felicia sitter vid bordet och kollar på mig med en allvarlig och lite orolig blick.Pappa öppnar sin mun och säger:

-Frida,vi har något att berätta...

Jag tittar frågandes på honom.Va? Vad menar han? Vadå något att berätta?

-Vad? frågar jag oförstående.

-Tja,vi har tänkt att berätta det förrut men det fanns inte tid till det.

Jaha,men kom till saken då.tänker jag tyst i mitt huvud.

-Du är adopterad.säger pappa med en tyst röst.

Det känns som om hela mitt huvud ska explodera.Tills jag kommer på att det är 1 maj.

-Haha! Det var ett bra skämt! Jättekul! skrattar jag fram. Men de forsätter att kolla på mig med allvarlig blick,och mamma säger:

-Det är tyvärr inget skämt.Vi hade bara inte tid till att berätta det förs nu.

Jag kollar oförstående på dem.Tills jag fattar att de menar allvar.Då explodera hela jag.

-Va?! Vadå inte haft tid! Ni har ju för fan haft 12 år på er! Kallar ni det lite tid!skriker jag. Och känner hur tårarna börjar falla.Sakta nerför kinderna.Jag tar min väska,rusar in till mitt rum,smäller igen dörren och hoppar till sägen innan dem hunnit sagt ett ljud till.Där sitter jag resten av dagen och bara gråter medans många tankar far runt i mitt huvud.Nästa dag går jag inte till skolan utan springer och sätter mig under ett träd.Där sitter jag och bara gråter tills det inte finns några tårar kvar och hela jag är helt slut.Jag går sakta hem igen och tänker på hur mina riktiga föräldrar är,varför jag blev adoprerad och när?När jag kommer hem springer Karin (mamma) fram till mig och ger mig en stor kram.Men jag bara knuffar bort och skriker åt henne.

-Sluta!Rör mig inte!

-Klockan är 6 på kvällen och jag bestämde att du skulle vara hemma klockan 5.säger Karin irriterat.

-Jaha,men jag lyssnade inte!Och föresten så är du inte min mamma så du kan inte bestämma över mig!skriker jag tillbaka och drar mig från hennes grepp.Och ännu en gång smäller igen min dörr.Jag hör hur Karin suckar från andra sidan dörren,men bryr mig inte ett dugg.Istellet tar jag upp min dagbok och börjar skriva:

Hej dagboken! Förlåt för att jag inte har skrivit någonting på ett tag,men mitt liv har gått i tusen bitar och rasat.Jag är nämligen adopterad.Ja,jag vet,det låter hel-sjukt men det är sant.Det ända jag gör nu är att gråta och tänka på hur mina riktiga föräldrar är och om jag har några syskon...Jag kan bara inte fatta att Karin,Patric,Daniel och Felicia inte är min riktiga familj.Och jag kan heller inte fatta hur de kunde ljuga för mig i 12 hela år!Det är skit!Och jag hatar folk som ljuger,det vet du lika mycket som jag.Jag verkligen avskyr dem!För att det är fult och man bara blir ledsen av det.Därför är det så fult att ljuga.Men sen jag fick reda på "det" så känns det som om alla ljuger för mig,att jag inte kan lita på någon.Men jag vet att Hanna och Michelle aldrig skulle ljuga för mig.Det är ialla fall vad jag tror.Men nu vet alla i min klass att jag är adopterad för Patric (pappa) ringde och sa varför jag inte går till skolan.Och snäll som min fröken är så fick jag vara hemma.Fast jag har ändå läxor.Patric gick och hämtade mina läxor igår.Det suger verkligen att ha läxor.Men nu har jag inget mer att skriva så,hejdå!<3 Ha det bäst<3

PS.När jag hade fått reda på "det" var min första tanke:

"It can´t be true" I hate my life.

Hoppas att ni blev nöja med kapitel 6<3 Det andra kommer ut idag eller i morgon<3

   Tårar                             Skolan

It Can´t Be True-Kapitel 5

Förra kapitlet

Det är ju lysande!Hon kommer inte märka att jag lurar henne.Det här ska bli kul!

1 maj

Jag står framför spegeln och tittar så att tårarna ser äkta ut.Och ja,det gör dom.Okej,nu är det showtime!Jag går ut till hallen och tar på mig uttekläderna.och springer ut till cykeln.När jag kommer till skolgården märker jag att alla stirrar på mig.Absolut alla!Jag ser till så att det ser ut som om jag inte bryr mig men det är hur pinsamt som helst!Jag gillar inte precis att stå i centrum och det här är ju helt tvärtom!När jag ska parkera cykeln står ingen av mina klasskamrater där.Vilken tur!Jag vill att Michelle ska vara den första som ser mig.Och jag ser att hon är här för hennes cykel står parkerad bredvid Sofias.En tjej i vår klass.När jag öppnar den stora dörren till det stället man tar av säg skorna kommer hon och tittar vem det är.Och om ni undrar vem det är så är det...Michelle!Och ler först men när hon ser att jag gråter(på låtsas) tittar hon på mig med orolig blick och skyndar sig fram till mig som nästa inte kan hålla mig för skratt.

-Vad är det som har hänt?!undrar hon allvarligt.

-Jag,jag,jag.. är.. adopterad!stammar jag och hoppas att det låter äkta.Och det funkar..

-Va?! Från vem?Hur?När?Varför?

Frågorna kommer så snabbt att jag inte hinner svara på den fösta innan den andra kommer.

-Från några i Göteborg.Dem kunde inte ta hand om mig så jag fick bo hos några andra!svarar jag.Och hoppas att hon går på det.

Michelle kollar på mig med stor ögon och ber mig att berätta allt.Då kunde jag inte hålla mig längre.Jag börjar asgarva och kan inte sluta på länge!

-Va? Vad är det?undrar hon och kollar på mig som om jag vore dum i huvudet.

-Maj,maj måne jag kan lura dig till Skåne!skrattar jag fram.

Michelle blir då alldeles röd i ansikte.Men kan inte heller hålla sig.Hon börjar också skratta och säger:

-Så himla taskigt!

-Jag vet!Men det förstjärnade du!Den som lurar mig 1 april kommer inte undan så lätt!

-Nej jag har märkt det!

Hela skoldagen sitter jag och flinar åt Michelle.Och hon flinar tillbaka.Men när jag kommer hem träffar jag någon jag inte är berädd på att se.Pappa!Och alla ser väldigt allvarliga ut.Mamma,pappa,Daniel och Felicia sitter vid bordet och ser på mig med en allvarlig och lite orolig blick.Pappa öppnar sin mun och säger:

Frida,vi har något att berätta...

Från och med nu ska kapitlena bli längre!!!<3 Komentera gärna!<3

Hey<3 Bara så att ni förstår så ser inte Frida,Hanna,Michelle och Maja ut som Ashley Tisdale,Demi Lovato,Selena Gomez och Megan fox.Dem är bara lite lika.Tillexempel att Frida är har ljust långt hår och blåa ögon.(Vet ej om Ashley har blåa) Och att Hanna har brunt,rakt och långt hår med bruna ögon.Michelle har lite halft låckigt hår som är typ svart och bruna ögon och Maja har brun/svart hår och bruna ögon.De ser inte ut som Ashley,Demi,Selena och Megan i novellen.Bara så att ni vet!<3 Ha det bäst!<3